Pappaledig, själv med sitt barn – Skadligt för barnet?

Ja, ni hör ju på rubriken. Låter det vettigt? Nej. Men om ni tar ett kort ögonblick och läser följande artikel, som nyligen fanns att läsa på Aftonbladet:

http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article11038187.ab

 

Den här artikeln skrämmer mig på så många plan så jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Jag kan hålla med om att barn kanske känner en starkare dragning till sin mor den första tiden i livet, då de spenderat ca nio månader i moderns mage. Men borde då inte pappans närvaro vara extra viktig? Ett barn ska väl kunna relatera till båda sina föräldrar?

 

Annica Dahlström, som denna s.k. “expert” heter, påstår alltså att pappor är sämre på att ta hand om barn när de är små, och att för mycket pappaledigt och egentid med det egna barnet från faderns sida kan resultera i att barnet får kronisk stress och olika sjukdomar senare i livet pga detta. Bara där är det skrämmande nog. Men värre blir det. Annica har nämligen ingen som helst koll på läget verkar det som, utan allt detta verkar vara taget från personliga uppfattningar och påståenden.

 

“Pappaledighet är alltså direkt skadligt?

– Han behöver inte ta över hela ansvaret ensam. Varför skulle han göra det?

För att han vill vara nära sitt barn.

– Han ska inte vara pappaledig ensam det första halvåret, tycker jag. Det är bra om mamman också finns till hands. Barnet behöver en förtrolig person som det kan lita på.”

 

Jaså, du tycker det! Ja men dåså, då slutar vi helt med pappaledighet de första åren eller? För Annica tycker att det är bäst så. Och att “Barnet behöver en förtrolig person som det kan lita på.” är det då inte bra att pappan får vara med barnet såpass att barnet börjar känna förtroende för fadern?

 

Och det fortsätter:

 

Du antyder i boken att män ofta skadar sina barn fysiskt. Hur då?

– De förstår inte hur sköra barn är. De rycker axlarna ur led. De låter barnens tunga huvud hänga och slänga så att de får skador på blodkärlen i hjärnan. Och så har män ofta ett betydligt mindre tålamod med dregel och bajsblöjor. Pappor vill kanske att barn ska lyda och förstår inte att barnen inte begriper tillsägelser. Därför är det många småbarn som också får smisk av sina fäder.”

 

I början låter det som att hon talar om varenda pappa och blivande pappa som finns där ute. Sen dyker orden “ofta” och “kanske” upp. Med tanke på vad som diskuteras så är dom orden väldigt korkade att använda, då större delen av det här snacket är fruktansvärt kränkande för alla pappor, världen över. Och dessutom, om det nu skulle stämma det hon säger här, är det då inte på tiden att pappor får lära sig hantera sina egna barn?

 

Finns det statistik på det här?

– Jag har efterlyst statistik hos Socialstyrelsen, på vem som var vårdnadshavare vid olyckstillfället, men det finns inte. Vilket förvånar mig oerhört.

Men hur kan du veta att pappor skadar sina barn om det inte finns någon statistik?

– Jag har pratat med många barnkirurger och läkare och det är deras bestämda uppfattning.”

 

Och här spinner hon vidare på det. Ingen statistik, och “bestämda uppfattningar”. Så hon är oerhört förvånad över att det inte finns någon statistik angående detta. Jag måste säga att jag är oerhört förvånad över hur ett sådant här påstående ens ser dagens ljus utan någon som helst statistik som styrker ett så korkat påstående. Extremfall finns alltid, självklart. Detta förekommer säkerligen med jämna mellanrum världen över, och i vissa fall kan det säkerligen vara mamman som är den skyldiga. Men dra inte alla pappor över en kam för det!

 

Om jag skulle kontra hennes argumenterande, och sänka mitt till hennes nivå så kan jag passa på att citera henne en sista gång här innan jag rundar av:

 

“– Han bör försöka serva mamman på alla möjliga vis. Köpa mat. Laga mat. Hålla rent. Och se till att mor och barn som enhet får lugn och ro.”

 

Förr i tiden var karlarna ute och arbetade för att försörja familjen medan frun i huset var hemma och skötte sånt där. Men det är i dagsläget ganska väl bevisat att bra matlagning inte sitter i könet, det sitter hos intresset hos individen som utför det arbetet. Se bara på alla manliga stjärnkockar.

 

Denna kvinna är alltså professor i histologi och neurobiologi, och går ut i media med detta. Det som skrämmer mig utöver artikeln är då hur mycket annat skit vi sväljer tack vare “experter” som yttrar sig i media. Med väl valda ord så kan man lätt tillåta sig själv att fördummas till det yttersta tydligen. Och i dagens samhälle där vi är vana att få allt serverat så orkar vi nog snart inte läsa mellan rader längre. Eller göra efterforskningar. Eller tänka till en andra gång innan vi skapar oss en åsikt. Hade vi tagit denna kvinna för hennes ord, just eftersom hon är professor, och således så bör hon ju veta vad hon pratar om, så hade kanske pappaledighet blivit något mindre prioriterat framöver. Med tanke på responsen av just den här artikeln så vet vi i alla fall bättre än så. I alla fall i detta fallet.

Twentytwelve.

Det har hunnit passera ett par dagar på det nya året, men jag tänkte ta tillfället i akt (bättre sent än aldrig?) och resumera, samt tacka för en helt fantastisk nyårsafton.

 

Lené och jag åkte til Saxnäs på Öland för att fira med min nyblivna kollega Carro och hennes pojkvän Oskar. För ovanlighetens skull för min del så blev detta en sån där lugn, trevlig och helt störtskön afton med ett litet, härligt sällskap som lagade god mat, spelade spel, umgicks och hade allmännt jättetrevligt.

 

Hela december månad har för mig varit lite av en katastrof. Plusgrader nästan hela månaden igenom, ingen snö så långt ögat kan nå (jag tänker inte räkna med den sorgliga vita sörjan som låg på backen ett par timmar här i Kalmar) och inte ens på självaste nyårsafton fanns där något uns av “känsla”. Julkänslan fanns inte där ens på julafton, inte ens Kalle gjorde susen i år. Men precis där vid 23:58-nån gång på nyårsafton hände det. Oskar kom på den suveräna idén att vi kunde springa till stranden och smälla våra fyrverkerier där. Vi blev såklart ute i sista minuten, så vi fick springa som bara fan i mörkret sekunderna innan tolvslaget. Och det var någonstans precis där som den där känslan kom fram. Mitt i paniken, spontaniteten och stressen när jag höll Lené i handen, skrattandes och skrikandes och undrandes vart de andra var. Och alla smällarna från Kalmar i bakgrunden. Sen slog klockan tolv, jag slet min älskling intill mig och vi kysstes. Lite sådär överdrivet romantiskt och magiskt på samma gång, men jag älskade det. Ett ögonblick jag sent kommer minnas. Det första vi ser när vi öppnar ögonen är ett stort hav av fyrverkerier på andra sidan Ölandsbron. Vi såg säkerligen majoriteten av alla smällare som small den natten. Allt avrundades perfekt med den där obligatoriska champagnen.

 

Så blev 2011 till 2012.

 

Ett år som jag faktiskt har enorma förväntningar på, främst eftersom jag har en envis attityd om att saker och ting alltid kan bli bättre. Lät jag negativ nu? Icke. Tänk motsatsen.

 

Jag minns fortfarande hur jag stod på nyårsnatten då 2010 skulle bli 2011. Jag har aldrig varit ett riktigt fan av nyårslöften, mandeln i gröten och såna traditioner. Men av någon anledning så stod jag där och då och ansåg att ett rejält löfte skulle vara på sin plats. Sagt och gjort. Jag lade mig den natten med den vagaste skit till löfte någonsin- “Se till att det här blir ett år att minnas!” Ja hur fan då egentligen?

 

Det hann inte ens bli februari månad förrens enorma ändringar kom till mig. Förändringar som inte vara ändrade hela min tillvaro; De kom att bli en stor faktor som senare ändrade mitt sätt att leva, ge mig mer perspektiv på saker o ting samt att det till en viss grad ändrade på mig som person.

 

Jag tänker inte lista allt här, det skulle bli på tok för mycket. Men jag har lärt mig massor det gångna året, saker som jag kommer ha nytta av hela mitt liv. Jag överdriver nog inte om jag säger att jag lärt mig saker som annars tar en människa flera år att lära. För att sammanfatta listan lite så har jag för första gången i mitt vuxna (eller nu vuxna) liv stått helt på egna ben och på allvar testa mitt alltför uttjatade livsmotto “Det löser sig alltid”. Jag har flyttat runt lite, flytten till lägenheten jag nu delar med Tobbe innebar den 3:e flytten inom ett år. Det har gått riktigt bra på jobbet, jag har fått arbeta mig uppåt, lära mig mycket och således börja tro mer på mig själv än någonsin tidigare. Man skulle lätt kunna säga att jag lärt mig mer på jobbet som jag kan använda i framtiden än allt jag sammanfattningsvis lärde mig i skolan. Som om inte allt detta vore nog så träffade jag även min nuvarande flickvän detta året.

 

 

Sist men inte minst måste jag även passa på att utnämna årets hjälte- Martin som lät mig bo hos honom i Växjö när jag hade det som tuffast och tvingades flytta i början av året. Du är en klippa och en sann vän! Tack för all hjälp!

 

Kort och gott så har jag en del att bräcka i år, om jag ska kunna göra detta året bättre. Men det hindrar mig definitivt inte ifrån att försöka! Nyårslöfte för i år? Jodå, nog finns det ett, men det skriver jag inte här. Inte förrens det är uppfyllt i alla fall!

 

God fortsättning på er alla!

…and a 4th and a 5th!

Yes, då blev det äntligen dags att gadda sig igen, som jag har längtat!

 

Skillnaden denna gången från tidigare gånger är att jag inte var helt 100 på hur det skulle bli. Motivet som det var planerat att jag skulle tatuera var zelda-inspirerat; Triforce med vingarna som Link har på sin Hylian Shield i spelen. Men hur skulle det se ut? Bara motivet rakt upp och ner eller med färg eller vad? Jag valde att helt ta upp det då jag och Alle träffades och låta honom få leka runt lite, och resultatet blev betydligt bättre än någon av idéerna jag hade i huvudet!

 

 

Skuggningen blev helt suverän, och de vita linjerna drog han för att framhäva vissa linjer och ge tatueringen mer djup. Detta är lätt den bästa tatueringen jag gjort än så länge!

 

Då den första var gjord började vi diskutera mitt nästa projekt, och det visade sig att han hade fått en lucka redan idag också, så det blev en till tatuering på halsen. Många tror att det gör ont som fan att tatuera sig på halsen. Personligen måste jag medge att triforce-tatueringen är den som svidit mest, den översta triangeln i symbolen sved rätt rejält. Halsen har jag tatuerat förut, så jag visste redan innan hur det kändes, och helt ärligt var jag nära på att dåsa till lite lätt när jag låg där, för jag var lagom trött sedan tatueringen innan. Jag må ha låtit lite arrogant där, men jag måste medge att jag älskar att bli tatuerad. Hittar man ett motiv man verkligen brinner för är det en grym känsla att få det inpräntat på sin kropp, och nålarna gör mig ingenting, jag tycker bara de ger en skön känsla. För att inte tala om ljudet när nålarna far fram och tillbaka i tatueringsmaskinen!

 

Här är i alla fall resultatet av dagens andra och sista tatuering, vi gjorde motivet för att matcha den tidigare tatueringen på högra sidan av min hals:

 

 

Pain och Truth. Jag är en sån människa som vill tatuera in saker för att de har mer eller mindre en mening i mitt liv, inte bara ett motiv som är snyggt. Triforce-symbolen står för styrka, visdom och mod, tre ganska viktiga egenskaper i livet, vare sig du har en del av dom alla eller bara glänser tydligt av en av dom. Truth var den mest självklara tatueringen jag gjort, då ärlighet är något jag värderar väldigt högt, och många människor jag mött i mitt förflutna verkar ha väldigt svårt att förstå att oavsett vad så dyker sanningen alltid upp förr eller senare, oavsett hur fina lögner man virat in den i. Pain? Tja, flera anledningar- mitt liv har inte varit alltför lätt, man lär genom smärta och sist men inte minst- Vill man vara fin får man lida pin, lite av hela grejen med tatuerande är, även om jag är en sjuk jävel som älskar det!

 

Mer uppdateringar om detta kommer troligtvis efter den 29:e!

Måste. Ha.

Få spel lyckas trollbinda mig idag så som de gjorde då jag var yngre. Jag spelar fortfarande med jämna mellanrum, men numer är det bara en hobby jag max ägnar ett par timmar per vecka åt (om ens det), förr var det mer av en hel livsstil. Förra året, däremot släpptes ett spel i en spelserie som tidigare bara funnits i Japan, nämligen Monster Hunter. Serien är riktigt stor i Japan, men den har inte fått så stort intresse här i väst. Med spelet Monster Hunter Tri valde utvecklarna bakom spelet, Capcom att det var dags att se hur serien står sig utanför Japan.

 

I samma veva som spelet skulle lanseras skapade jag en tråd ang spelet på gamla hederliga helgon för att se intresset där, och fick kontakt med en störtskön snubbe som nu är en vän för livet. Det, samt att spelet i sig var det bästa jag spelat sedan släppet, gör ju att man blir än mer pepp på att få se mer av detta, om det nu släpps utanför Japan. Gör det inte det så kommer jag gråta floder, minst.

 

Se, och njut! Ögongodis på hög nivå.

 

Ullared och födelsedagsfirande

Huja, här var det längesedan man skrev ser jag.

 

Jag har haft en hel del grejer för mig sedan sist, men det jag satsat mest på är jobb, vänner och min nyblivna flickvän. Saker som förgyller min vardag, helt enkelt.

 

För några veckor sedan så var jag för första gången i mitt liv på Gekås i Ullared. Varför det inte har blivit av tidigare vet jag ärligt talat inte. Och varför det råkade bli på en lönehelg vet jag inte heller. Shopaholic och inredningsbög som jag är så blev det en trevlig upplevelse i alla fall. Fyndade mängder med tavlor till lägenheten och lite annat smått och gott, och de två besöken vi gjorde där avrundades med asiatisk buffé. Alltså förenades inte bara nytta med nöje, utan vi fick in lite njutning för smaklökarna där också.

 

Väl inne på Gekås slutade jag aldrig förvånas över hur människor beter sig dock. Det är säkert ofta mycket stressigare deras lönehelger än vad det var när vi var där, men ändå. Alla, precis alla ska stressa. Jag gick lugnt med min kundvagn och släppte förbi folk, såpass till den grad att tjejen fick ta tag i vagnen och slita igenom mig. Jag var tydligen för snäll. Men varför stressa liksom? Ska man stresshandla gör man det banen mig inte på ett ställe som Gekås. Och många såg buttra ut, dessutom. Jag ville bara ta det lugnt och gå i lugn och ro och fynda lite, men det är näst intill omöjligt, tydligen. Att gå in genom portarna till Gekås är som att komma till en ny dimension, där saker som lugn och artighet inte verkar existera (annat än hos personalen då). Lené visste detta. Inte jag. Jag var bara en rookie som dök in och var i stort sett redo att slaktas av den folkmassa som bara ska köra över allt och alla och plocka allt som fyndas kan. Trots detta var det en trevlig upplevelse dock, som helt klart blev värd mödan så fort jag kom hem och pyntade klart lägenheten med allt!

 

Från ett stressmoment till ett annat- Battlefield 3 släpptes nyligen (närmare bestämt den 27/10). Då vi fått in såpass många bokningar på denna titel på jobbet så fick vi ha nattöppet på den, vilket var riktigt grymt. Att jobba under ett nattöppet med såpass många bokningar är en upplevelse i sig, det är inte bara den typiska “scanna, var det bra så? ner i påsen med varorna och tacka för sig”, speciellt inte med chefen vid spakarna. Det kom nog en bra bit över 100 personer den natten och plockade upp sina bokade ex. och det var bara att veva ut spel efter spel. Det gick undan, och vi var klara lite efter 1,5 timme. Något som jag älskade mest med detta var dock spänningen. Alla var så förväntansfulla och ivriga och glada, och det smittade verkligen av sig. Normalt sett så bör man kanske bli stressad vid ett sånt här läge- på över en timme såg jag aldrig slutet på kön. Men jag behöll mitt lugn och hade bara allmänt skitroligt. Att vi sen pyntat hela butiken och lite därtill med värsta krigstemat bidrog ju bara till en häftigare atmosfär, för att inte tala om killarna som var utklädda till soldater och gick runt och var allmännt balla!

 

 

Inte långt därefter tydligen dags för mig att fylla år, något som firades med en brakfest i helgen som var. Johan, Jimmy och Lené kom hela vägen från Falkenberg för att fira mig, och en stor mängd andra vänner här i Kalmar dök upp för att släppa loss också. Helt ärligt kan jag inte minnas sist jag hade så roligt på en fest, det var en typisk kväll man aldrig vill ska ta slut. Jag fick en hel del olika presenter också, och vissa hade verkligen tänkt till, vilket gjorde hela den där grejen med presenter till en rolig grej, istället för något man bara gör. Jag trodde jag hade växt ifrån hela spänningen med paket, men den här gången kände man sig nästan lite som en tioåring igen! Jag fick allt ifrån pengar till tatueringar och resor, till sprit och kanelbullar. Av Oscar fick jag dessutom en “Zebra 2.0”, av Lené en jättefin tavla med en Charmander gjord i pärlor (båda kan du se på bilden här nedan). Tony, Goffe och Vickan ville skoja lite, så de gav den “bästa” present man kan ge en GameStop-anställd- Presentkort samt nyckelband från GAME. Total lycka!

 

 

Det var det mesta som har hänt på sistone, i korta drag. Ska se om jag kan komma på lite mer saker att skriva om inom kort så det inte blir sådant satans glapp mellan gångerna jag bloggar. Tills nästa gång, hade fint!

Beginnings

Så går även Paranormal Activity i ett beprövat fotspår- Man gör en ny film som tar vid där allt började, innan händelserna i de tidigare filmerna.

 

Personligen gillar jag de två som redan finns ute. Ettan främst då, eftersom den gjordes med en väldigt tight budget, och det var lite tur och en sjujäkla röstinsamling som gjorde att den fick visas på större biografer runt om i USA som till slut resulterade i dess enorma framgång. Sen kom tvåan. Större budget, och större förhoppningar. Det tvåan borde ha haft var mer variation och överraskningsmoment i min mening.

 

Första filmen hade sån spänd stämning då man satt på helspänn hela tiden och väntade sig att något skulle hända varje gång det blev natt. Tvåan tar vid i samma anda som ettan, och tyvärr nästan lite för mycket, vilket säkerligen blev varför så många blev besvikna på uppföljaren. Tvåan hade däremot större budget, och således bättre effekter, men då uppbyggnaden var för lik ettan så var överraskningsmomenten inte lika uppskattade som de i ettan. För att inte riskera onödiga spoilers här för de som inte sett dessa filmer tänker jag stanna här, och låta er se dessa och bedöma själva istället.

 

Hur som helst- Handlingen i de två första filmerna är i alla fall om två systrar som blir hemsökta av en ond ande som spökade för dom redan då de var små, och det är hur allt detta började som tredje filmen ska handla om. Det finns inte mycket mer att säga om det än att avrunda detta med en trailer av den kommande filmen:

 

American Capitalist

Lite old news här, men jag orkade inte blogga tidigare om det.

 

Hur som helst, Five Finger Death Punch har äntligen släppt ett nytt album, wooo! har spenderat de senaste 48 timmarna med att lyssna så mycket på det som möjligt, bortsett från på jobbet då, då deras hårdare låtar inte är direkt lämpade att spela i en butik, där lugnare musik är att föredra.

 

Tror inte jag hittat någon låt på det nya albumet som jag inte gillar, men det finns definitivt en som blev en direkt favorit, så den får en hedersplats här på bloggen. Lyssna och njut: